Utvalt

The Standup Experience

Berättelsen om en standup resa från total rookie som aldrig gjort standup någonsin, som hoppar förbi många års slit i open mic djungeln och idag 8 månader senare har en standup-resa som kanske kan bli något stort. Det här är en historia om ett försök inom standup som aldrig någonsin gjorts i Sverige som tål att läsas av dig som ska börja med standup, håller på med det eller bara älskar de som går alternativa vägar. Alla andra kan gå vidare till nästa kattbild. ❤ /Niklas – Standupkollektivet.

Klicka här för att komma till det första inlägget och början av berättelsen.

Gigg 8 St Clara

Halvullt drygt. Mycket skratt. Min bro till setupen för hela aktens payoff funkade så där så jag får skriva om den. Sjukt trevlig publik. Niklas min kollega vann skratten mest och det är jag jätteglad för. Inledde med en sång om Centern. Är alltid ett problem att bli politisk då man inte vet vilka man har i publiken. Funkade toppen (går att se här och ja jag kommer av mig).

Nu börjar det kännas varmt i kläderna. De 10 minuterna guld + 5 improviserat känns nära. Vi är på väg mot ett andra steg. Idag möter jag upp en krögare som ska investera i ljudutrustning för vår skull inför vår eventuella tredje klubb (ja – på mindre än några månader). Gigget blir den 6 december i Alvik vilket jag givetvis lägger upp på Standupkollektivet.

Gigg #7 St Clara 10 november

5 minuter innan vi ska gå på är det tomt i rummet. Jag vet att min sambos kompisar ska komma. Jag trodde de skulle vara 4 men bara 2 är där. Det är nu jag känner att det är trist. Trist att gigga för två kompisar. Bara att göra så klart och en del av resan men det hade varit kul med iaf 10 personer.

Inom loppet av 3 minuter så är rummet fullt. 20 pers är i källaren. Det väller in folk. Det här gör två saker med mig: 1) så skiftar fokus från att testa inför kompisar till att göra ett set inför en helt okänd publik. 2) Jag blir väldigt nervös.

Mina 15 minuter bränner jag av i stakato. Två dagar innan skrev jag nytt material men jag verkar ha en bra förmåga att lära mig. Och jag har alltid en bra fusklapp. Jag glömmer bort ett par skämt som inkluderar min mobiltelefon men det går riktigt bra. Jag är riktigt nöjd. Som vanligt filmar vi och jag sätter mig med materialet och ser igenom det flera gånger. Jag upptäcker att det som fungerar måste kortas.

Jag arbetar från och med nu efter principen att ha 10 minuter guld och 5 minuter nytt varannan vecka. Genom att hela tiden skriva och ta lektioner via nätet i hur man skriver skämt för att få mer inspiration så har jag redan nu en del material som jag kommer behålla. Med hjälp av tips och tricks kommer jag sätta det här.

Dessutom har ett tredje ställe hört av sig. Om vi landar det så har vi snart betalande ställen efter totalt 6 månaders försök inom standup. Jag ska inte säga det rakt ut än men det finns kanske andra vägar än 4 år av open mic.

I den här rutinen arbetade jag också med en call back i slutet som gick jävligt bra. Däremot är set up:en något av ett härke och mitt problem att rädda till på fredag och lördag för då är det dags igen på våra klubbar.

Gigg 6 Clara

Tack vare en fantastisk kontakt på en annan restaurang som visat intresse fick vi en lokal att köra på i Gamla Stan. Jag skulle kunna berätta lite om tankarna kring för och nackdelar kring lokalerna (som också spelar roll) men jag tror det får anstå.

Här kör vi lördagar kl 17 på Lilla Nygatan 17. Det är vårt första gigg där. Ingen kommer. Det är en restaurang med mycket folk men vi befinner oss vid scenen i källaren och matgästerna sitter där uppe. Kl 17:05, ett par minuter innan vi tänkte packa ihop kommer tre pers. Vi hälsar glatt och presenterar oss. Jag har inga problem att gigga för tre pers tills dess jag förstår att det inte är vanlig standup publik utan standupkomiker. I alla fall två av dem.

Självfallet kör vi. Det är en ytterst stel tystnad som breder ut sig under de här tjugo minuterna. Jag skippar en rutin som fallit platt hos Jonna. Och självklart är det här inte ett vanligt gigg. Det här är att bli bedömd av två komiker med längre erfarenhet och större publik än vi. Och bedömda blir vi. Särskilt jag.

Jag ska inte avslöja några namn eller vad som sas för en del var ganska lågt och elakt vilket jag på riktigt avskyr som pesten. Jag har inget emot hög tonalitet men att pissa på folk som försöker är det värsta jag vet. Oavsett vem det gäller. Men eftersom jag tog honom på allvar så lyssnade jag på hans råd och han hittade styrkor i mig också om jag nu läste honom rätt. Men kontentan var att arbeta på att faktiskt skriva skämt vilket ni ser tagit skruv i de förra inläggen.

Grejen är dock… Niklas gjorde ett bra framträdande i New York. Jag rev ner applådåskor på Medborlig samling. Det är inte frågan om att skriva skämt. Det är frågan om att skriva skämt som publiken uppskattar och eftersom du i vårt fall med egna klubbar aldrig har en aning om publiken ens är en standuppublik eller bara ett gäng som är med i en Facebookgrupp som ska lära känna varandra (förra gigget) så är det inte helt enkelt att skriva universella skämt vilket får bli min slutsats den här gången.

Mer krigarlusta än hans kritik går inte att väcka så på lördag är det dags igen (inte nu på lördag för det här skriver jag långt innan). Clara. Vi får se om det kommer någon då. De hade bara annonserat ett par dagar men det roliga är att de menar att det ofta kommer mycket folk till deras event. Well det gör det säkert om man spelar musik men standup är något helt annat.

Gigg #5 Eat with Jonna

Jag har skrivit om en del i mina rutiner. Den här gången ska jag skämta om mig själv. För är det något jag märker är det att det fungerar. Jag tänker prata om mina medelålders krämpor och de är faktiskt en del och rätt äckliga. Till det lägger jag en annan äcklig anekdot som jag nu kryddar upp lite för att få bättre slut. Jag har förstått att om du har anekdoter så kan du som komiker skruva dem i 180 för du behöver inte alls tala sanning till skillnad som på en middag. Då kan du få kommentaren ”ahhhh men riktigt å var det nog inte” Som ståup-komiker kan du svara: ”Men skit i det jag jobbar – det är mitt jobb att ljuga inför er! Vad är din ursäkt för att va här?”

Det är fullt. Mina krämpor fungerar en del. Niklas drar ett par skämt om att han blivit tagen för homosexuell och att hans namn betyder något ganska snuskigt i USA vilket tullen noterade då han var där. Det drar mest garv och jag VET ju att bögar och snusk går hem. Bög-komiker i synnerhet. Sen märker jag då jag ser filmerna att han kommunicerar bättre med publiken än vad jag gör och det är då de involveras så skratten blir bättre.

Slutsats:

  • Bättre publikkontakt. I skrivandets stund är det något vi ska testa nästa gång – här finnes en plan.
  • Bögskämt funkar. Eller ok. Skämt funkar. Det märker jag på mitt sista skämt. Nånstans känner jag att det kan behövas att jag jobbar om mitt material till mindre observationer kring regeringen och Pernilla Wahlgren (som ändå INGEN verkar titta på) till mer breda berättelser med skämtet i centrum.
  • Då du fått din publik kan du skämta om Wahlgrens. Eller det du nu stör dig på. Wahlgrens.

Gigg #4 Eat with Jonna 1

Att gigga inför en egen publik skulle jag börja med. Då jag började med standup fattade jag inte riktigt det här. Om Magnus Betnér går på så har han en publik som både betalat (betalande publik sägs skratta mer för att de har betalat hörde jag av en komiker – ingen aning, ingen jävel betalar för oss eller de lägger dricks men ingen entré) och vet vem han är. Det är klart som fan att han får mer skratt än om han gått på för en publik som INTE vet vem han är.

Jag hade ju nånstans fattat det då jag försökte lansera idén om att bygga en publik online som jag skkulle ta ut i det fysiska rummet (har du inte läst hela bloggen så hoppa tillbaka till första inlägget för att se upprinnelsen till det som skett). Det var ett medvetet sätt att ta sig förbi barriärerna och få en publik. Problemet med den idén var att jag i stort sett skulle behöva bygga nytt material varje gång för att få dem att återkomma. För efter finalen skulle de ju inte komma igen och se samma sak. Med en Annie Lööfsk envishet valde jag att blunde för det och tänkte: det måste gå. På sätt och vis var det tur att ingen kom den kvällen.

Eat with Jonna var ett ställe som nappade på Standupkollektivets koncept. Över sommaren hade vi kommit fram till att vi skulle bli de som gjorde humor för folk iv år egen ålder dvs medelålders och tiderna vi skulle gigga på skulle vara möjliga att komma på dvs inte kl 20 då man har tvättstuga. Skämten skulle också handla om medelåldern i mångt och mycket mer än att olla 17-åringar. Jag märker dock att mina skämt inte bara handlar om pensionssystemet utan även om sex dock ej i så radikal bemärkelse som delar av standup-Sverige jobbar.

Eat with Jonna på Folkungagatan 95 är ett litet hak med 20 sittplatser vilket är en speciell och nära känsla med publiken och i vårt tycke suveränt att börja med. Eftersom inget fanns på plats köpte vi stärkare och använde mina poddmicar. Vi fick också dit en liten scen som Niklas hade från sin teater. Det kriterie vi har på de vi jobbar med är att de verkligen ska tycka att det är kul att köra med oss. Då jag kuskade runt för att hitta scener så  märkte jag av ganska avmätt inställning hos vissa. De sorterades snabbt bort. Det måste vara ett ömsesidigt älskande av konceptet annars kommer du åka ut med badvattnet (om du nu ger dig in på den här galenskapen – i mars eller om ett år ska jag redovisa mina samlade erfarenheter för dig att kopiera om vi lyckas. På så sätt får vi ett nytt sätt att ta sig fram som standup:are).

Det första gigget bestod av min bror, min tjej, tre av Niklas kompisar, en stammis plus en kvinna på kryckor som jag mer eller mindre tvingade ner i en stol. Eftersom vi filmar allt vi gör för att kolla och lära och lägga ut  bra materialt digitalt (vilket är en punkt i Standupkollektivet jag glömde lägga till för några inlägg sen) så kan jag tryggt säga att skratten inte ekade i lokalen. Eller ekade var just det de gjorde men de var inte särskilt många. Niklas fick mer skratt än jag – varför?

Slutsats:

  • Jag jobbar inte med skämt så mycket som observationshumor. Tex avskyr jag infantilism då det bedrivs av vuxna ergo avskyra jag Wahlgrens värld och vill skämta om det. Det funkar inte just för att ingen kollar på det och för att det egentligen är mer tragedi att Pernilla kör med en treåring på sitt soltak än att det finns humor. Jag jobbar verkligen för att driva med Whalgrens men sjukt nog är det svårt. En ide jag hade var att använda skite i bisatser som ”behovet av NN är lika stort som en ny säsong av Wahlgrens värld”. Men det funkar inte heller för det kräver fortfarande att publiken känner som du. För en publik som avskyr Wahlgrens värld skulle det funka briljant så klart. Ett sätt som en komiker lärde mig är att dra upp det du tycker är sjukt gör så här: Ett fans ser Wahlgrens show 6 gånger och stickar en docka av henne och skickar till henne. Skämt: 1: att se hennes show 6 gånger är sjukt – skulle nån se samma show jag var med i emr än 3 skulle jag tycka detsamma. det skämtet har visserligen funkat lite grann, 2: skickar men sen en docka på en och Pernilla lägger upp det på Instagram istället för att srpinga så börjar man undra – det skämtet bombade. Addera något som ÄR ett skämt till meningen… ”skickar men sen en docka på en och Pernilla lägger upp det på Instagram istället för att srpinga så börjar man undra” – insert random rolig liknelse. Men du ser ju själv att din spaning inte är det folk tycker är roligt så frågan är om du ens ska behålla det. Hur fan ska jag göra humor på Wahlgrens värld?
  • Skämt is da shit. Jag tror att för att kunna skämta om Wahlgrens värld så behöver du bygga en publik. En likeability. Först då kan du börja skämta om sådant som inte direkt är skämt utan observationer.
  • Niklas skämtade. Jag drog liknelser.
  • Liten publik gör att folk inte blir lika benägna att skratta och känner sig utsatta då de gör det. Ja det tror jag på. Vi svenskar vill inte synas eller höras. Då håller vi på oss. 7 personer i publiken är ingen given succé.

Men i allt detta – ska man inte hitta sin egen stil även om folk inte garvar rejält? Liten publik kan ju uppskatta det ändå? I alla fall ringer Jonna några dagar senare och lokalen är fullbokad till nästa fredag. Engelen repris?

Gigg #3 New York/Medborglig samling

Niklas valde att gå en standupkurs i New York över sommaren på en vecka. Han skrev och spelade upp för veteraner inom standup och det med bravur. Jag har sett hans uppträdande. Det är inför en standuppublik men också inför komiker som deltog i kursen och deras vänner. Hans skämt togs emot bra. Igen! Publiken spelar roll. Premissen spelar roll. Det här talas det sällan om och det är också därför Standupkollektivet (fattar ni inget nu så läs från två inlägg bak – det är värt det jag lovar) är det svåraste man kan ge sig in på i min mening.

  1. Vi har ingen publik utan måste ragga den varje gång.
  2. Vi har INGEN aning om vilken humor publiken har. Därför kan vi tokbomba en kväll och lyckas en annan. (bomba=inga garv; alla har bombat i sina dar och det är inget alls att bry sig om mer än att om man gör det tio gånger i rad så kanske man ska överväga att testa nåt nytt)
  3. Det är inte publik på en open mic scen som har ”standupvana” och/eller består av komiker som vet vad det innebär att göra det vi gör och på så sätt ha en förförståelse om hjälper till skratt.

Publiken spelar roll! Och det skulle bevisas i mitt nästa gigg. Jag hade fått reda på att det lilla borgliga partiet Medborglig samling beskrev sig själva som ett parti med humor så jag tänkte ta dem på pulsen och gå dit och köra politiska skämt med tydliga kängor åt vänsterhåll vilket jag självfallet kan skriva under på i själ och hjärta (alla komiker är inte vänster). Det blev succe. Så pass bra att det skrevs ovationer i sociala medier. Men! Det här var väntat. Visserligen var jag livrädd att uppträda för 70 pers som inte alls bett om standup utan gjorde en valanalys (jag skämtade om Medbrolig samling också givetvis) och som såg gravallvarlig ut men så fort jag kom upp och sa att jag är så glad att vara bland vettigt folk för jag har debatterat feminism på Twitter hela förmiddagen så hade jag dem. Vi snackade samma språk. De känner som jag gör inför feminister med manshat och vi skriver ett socialt kontrakt direkt. Inget gigg har gått bättre hittills än det. Problemet är att det inte är vår standup scen. Giggar du på open mic så har du något givet. Publiken är där och älskar standup även om du är ny och oerfaren. Du får inga garv som Schyffert får kanske men du får oftast en del garv. Det gäller inte om du försöker ragga publik som ”vill se vad det här kan tänkas vara” och det är vad vi bland annat är tvugna att göra.

Slutsats? Typ av publik är en stor variabel i hur väl du lyckas Den nämns sällan till förmån för att du måste köra open mic för att testa. Men med det handlar det också om att bli en del av standupscenen. Det är ett utmärkt sätt att gå. Men problemet kan vara att det inte finns i alla städer. Då kan du starta den själv eller – faktiskt – köra själv. Eller försöka dig på det expertiment jag gjorde som fallerade på att ingen kom. Det byggde ju också på att jag ville bygga en likeabilty runt mig så att då jag väl körde efter två månader live så skulle publiken som sett mina videos och kommit dit gilla mig och därmed skulle mina skämt tas emot lättare och få fram mer garv pga ´… likeabilty. Fan jag måste inleda nästa inlägg med det.

Min andra slutsats är att det är guld att gigga för en publik där skämten är skrivna för att passa dem. Ett politiskt parti, en organisation eller ett företag.

Gigg #2 Broder Tuck

Tanken med följande inlägg är att jag som rookie ska berätta hur vilka erfarenheter jag gör som rookie och hoppas att du kan lära av dem. Jag hoppas också att ni ställer frågor eller diskuterar i kommentatorfältet.

Broder Tuch kör open mic – dvs det som jag valt att inte göra och låt oss vara klara med det på en gång:

  • Jag har valt att se om det går att bygga en standupkarriär i det lilla utan att harva runt kl 21:00 på klubbar då jag egentligen bör natta min dotter.
  • Jag har valt att skita i att alliera mig med massa komiker som tar en carpool med andra komiker de inte känner för att gigga fem minuter i Allingsås.
  • Jag har valt att skapa egna klubbar som är mina och dela dem med komiker jag vill jobba med.
  • Jag har valt att undersöka om det går att bli hyfsat duktig (inte duktig för då tar Jante dig) utan att köra 5 gånger i veckan i 4 år på just open mic.
  • Jag har valt att stå utanför nåt penalisitiskt standup-Sverige där komiker älskar att hata varandra (för tro mig – drygheten flödar i det du kanske tror är ett härligt allas lika värde gäng: mobbing är kul – absolut om det sköts rätt under samma premisser för alla men så är det inte. Däremot: Big ben och Tuck är kanonställen för rookies att gigga på men du ska INTE tro att du är nåt och följ strömmen. Gud nåde dig om du försöker ta andra vägar i ledet).
  • Jag har valt att göra humor för min egen åldersgrupp och inte för de som gillar knulla min syrra humor.
  • Jag har valt att konceptualisera det här och se om det går och går det inte så skiter jag helt i det. Då har jag haft jävligt kul på vägen för det här är en speciell resa att ta med sig till graven. Och jag är en bit på väg.
  • Vi ska bli fler (nu är det jag och Niklas) och på så sätt växa.
  • Det här är Standupkollektivet som jag nu representerar med Niklas Lindgren och som kommer expandera 2019. Har man ovanstående värderingar, är beredd att axla på för att dra publik och vi märker att du funkar så tar vi en fika om du vill.

Broder Tuck är i stort sett en klubb som försöker konkurrera med Big Ben i Stockholm och inte kommit så långt. Då Big Ben har ett femtiotal + i publiken som inte är komiker utan publik har Broder Tuch 10 komiker. Ungefär. Jag kan överdriva detta men det är min uppfattning.

Jag gick på som nummer fyra av komikerna. Där fanns talanger från Norra Brunn och helt okända nybörjade varav jag inte fattade en del alls men ska hålla mig ifrån kritik då jag hellre skulle ge dem den direkt och en del var riktigt bra. Den bästa drog skämt om att olla en 17-åring (jag vet det låter inte så kul här men det var det på scen).

Jag skulle säga att min iakttagelse från förra veckan var korrekt. Jag fick mer skratt här och landade i mitten av kvällens skrattometer. Här undrar jag dock om 20-25-åringarna var bekanta med rumpnissarna och Båtsman. Möjligen sköt den här rutinen för högt (och rookie – det är här det penalistiska standup-Sverige skulle ge dig den konstruktiva kritiken: eller så kan du inte skriva skämt. Bara en heads up och en erfarenhet. Let them! 😉 )

Slutsatser: Den här rutinen är numer struken. Jag tycker den är bra men det jag kan ta med mig är att det som låter bra i ditt huvud och på pappret inte alls behöver vara så jävla bra. Men – som vi snart ska se: det omvända gäller också.

En annan slutsats är att det är skillnad att gigga inför en publik som inte är standup-vana. Jag tror att de som är vana med standup har en annan inställning till den som står på scen än de som inte är det. Kolla Snövit med Niklas kompisar: de gillade honom men inte mig. De förstod och stöttade sin kompis och gillade givetvis skämten men jag tror det fanns något givet i att det var HAN som stod där. På Tuck var kanske inte min rutin den hetaste och bästa men det fanns en respekt i att man stod där för alla visste hur det känts för dem första gången. Och står man inför Bigben publiken så är de standupintresserade och mer öppna för konstformen. Det här skulle också visa sig i New york dit Niklas åkte för att gå en standup kurs. Vad fan vi börjar nästa inlägg med det…

 

 

Erfarenheter från gigg #1 Snövit

Tanken med följande inlägg är att jag som rookie ska berätta hur vilka erfarenheter jag gör som rookie och hoppas att du kan lära av dem. Jag hoppas också att ni ställer frågor eller diskuterar i kommentatorfältet.

Jag hade två veckor efter fadäsen på Engelen ett samarbete med Snövit. I samband med det fick jag kontakt med en annan standup kille som också var rookie och ville köra på Snövit. Av olika anledningar landade datumet på 1:a juni i en kanonvarm sommar. Publiken som kom dit var min kollega Niklas kompisar samt en komiker.

Eftersom vi kör ett After Work koncept på egna klubbar där vi giggar och det inte är open mic så jobbar vi självklart också med marknadsföring. En erfarenhet jag kan dra är att flyers till butiker i närheten inte fungerar. I alla fall inte i Stockholm med två oetablerade komiker. Det var visserligen något jag var rätt förberedd på men du gör det du måste och måste måste du om du ska lyckas.

Gigget gick uselt. Jag inledde med ett par skämt om oss själva – Niklas och Niklas – som landade rätt bra. i Sverige funkar det att skämta om sig själv. Vi har en jantelag som säger att du aldrig får hylla det du själv gör eller gå en egen väg det vill säga tex försöka göra egen standup utanför open mic scenerna förrän standup Sveriges komiker accepterat dig. ‘

Efter Niklas och Niklas skämten gick det åt helvete. Jag körde en rutin kring missmatch i kommunikationen mellan svenskar och invandare (och lugn – jag var bara rasistisk mot oss svenskar givetvis även om jag inser att det är att balansera på en ytterst tunn tråd) som hade en bra call back. Call backen fungerade – resten gjorde det inte. Förutom att just temat som hade en punshline verkade väcka igenkänningskomik hos publiken.

I akt 2 gick jag vidare med min Astrid Lindgrens porr rutin. Den tokdök. Man kan säga att mina 15 minuter totalt bombade fett. Även fall jag efteråt fick höra att det var bra och komikern ifråga hade 2 synpunkter jag tog med mig: han tyckte materialet var bra men att jag talade för fort och tappade kontakt med publiken. Det tog jag med mig och drog en egen slutsats. Publiken hade en högre genomsnittsålder. De var tillräckligt gamla att känna igen karaktärerna hos Astrid Lindgrens figurer men kanske inte tillräckligt unga att ta snusket kring dem. Så jag tog den rutinen – som alltså jag gillade bäst men bombade hårdast – till Broder Tuch för att testa den där. Hur det gick är tanken att jag ska ta i nästa inlägg.

Slutsatserna? Niklas min kollegas skämt landade mycket bättre. Jag utgår från en sak till här. Om du känner din publik så har de en större benägenhet att skratta åt dig. Astrid Lindgren funkade oerhört bra (och då spelade jag upp den som ljudfil) på ett par kompisar och deras bekanta på nyårsafton under some influence. Under no influence och utan vänner alls drar jag erfarenheten att det är tuffare. Sen är det upp till dig hur du vill göra. Jag har valt att inte bjuda vänner än.

‘Så blev det dags att köra på ny klubb inför komiker med skämt som jag gillade och som tokbombade…

12. Och det är nu det händer…

Man kan nog säga att vi med detta är framme vid hösten. Efter gigget på Tuch gör jag inget mer. Lite synd nu då jag precis börjat komma igång. Men till hösten tar jag kontakt med alla de krogar som jag haft dialog med. Det visar sig att de bytt ägare, ett samarbete ledde till ett missförstånd och en krog väljer jag själv att sortera bort då de inte kändes särskilt samarbetsvilliga.

Jag och Niklas drar upp lite riktlinjer. Tillsammans bildar vi Standupkollektivet – en humorgrupp där vem som helst vi vill samarbeta med får ingå. Vårt krav på oss själva är att ha minst en fast scen men helst två. Jag börjar sondera en del terräng och ganska snabbt får vi napp på ett ställe på Södermalm som är ta mig fan perfekt. I skrivandets stund har vi inte haft vårt första gigg där men reklamen är klar, förstärkare inköpt och annonserna på G. Ett samarbete som känns starkt. Vi giggar varannan helg med ett helt nytt koncept som vi tror kommer passa oss grymt och även vår publik.

Dessutom ser det ut som att vi kan få en annan fast scen. Om det blir så kan vi ha gigg varje vecka på egen scen. På egna lokaler. Så mycket för att knega i 4 år för att få göra sig ett namn.

Och appropå det: den 2 oktober giggar jag 15 minuter specialskrivet material för det politiska partiet Medborgelig samling. Jag läste att de beskrev sig som ett humoristiskt parti /viket de behöver ha med tanke på att de fick 0,18% av rösterna vilket jag självfallet påpekade). Kanon tänkte jag. Varför inte gigga på någon av deras sammankomster då jag själv hyser rätt liberala åsikter? Så det blev satir vilket jag älskar. Det gick riktigt bra. Så så mycket för att bara få ett skratt i början och ett i slutet. Så mycket för att MAX köra tre minuter och inget mer. Så mycket för att det tar tio år att bli komiker. Det tar säkert lång tid att lära sig allt men jag tror vi bevisat nu att det går att komma fram snabbare om man bara vill. Det kräver mer. Men det går.

Med detta så har ni följt min standupresa från början av 2018 till oktober samma år. 10 månader från 0 till egen (enga?) scener tillsammans med en kollega och ett gemensamt arbetsprojekt. Dessutom med ett tredje bra gigg som dessutom fick beröm på Facebook såg jag.

Min tanke nu är att låta bloggen övergå till att diskutera standup med de som vill men framförallt att ge er mina erfarenheter av förluster och vinster, bra eller anus. Tack för er tid så länge.

//Niklas – Standupkollektivet

11. Broder Tuch och lärdomar i teknik

Sex dagar efter Snövit som verkligen inte gick som jag hade hoppats beslöt jag mig för tt testa det jag tyckte var bäst och som funkat sämst på en open mic. Min kollega Niklas hade också synpunkter på gigget på Snövit utifrån mitt perspektiv. Vid det här laget hade jag och han börjat se över ett mer stabilt samarbete. Det funkade mellan oss och vi kompletterade varandra med helt olika humor. Tanken att ha en annan rookie vid min sida passade det koncept jag ville bygga över sommaren.

Niklas tankar kring mig var mitt scenframträdande. Det var för lite publikkontakt och för mycket manus. För mycket berättelse. Klipper se ni här. Ta gärna en titt om ni är intresserade av standup teknik. Det här inte live men i stort sett är det samma material. Tydliga saker som man märker är:

  • Det går för fort.
  • Det är en rak motorväg utan någon inbjudan till publiken (så såg det ut på scen också)
  • Dålig publikkontakt – ser för mycket ner i marken.
  • Det är för mycket information

Framförallt det sista. För mycket information. Jag slänger ur mig referenser utan att andas och kastar mig på nästa innan skämtet landat. Under mitt tredje gigg (som jag ska berätta om senare) så märkte jag hur pausering kan göra underverk. Man kan inte trycka in information på det här sättet. Jag tror det är en sann iakttagelse och det är nu bloggen börjar gå från helt utan erfarenheter till att börja berätta om vad jag tyker mig lära.

En annan sak i det här klippet är visuell humor. Den har jag stulit rakt av från Henrik Schyffert. Det vill säga att försöka hitta en bra visuell koppling till det man vill få fram. Henrik gör det bla då han talar om hur svårt det är att ragga i en bil som medelålders man då man har ett jävla Bamse solskydd i vägen. Ordet Bamse solskydd är skämtet här. Jag älskar’t. Jag försöker bland annat göra det i klippet ovan då jag säger att ”hon ser ut som Järnias produktkatalog”. Det bombade första gången jag körde det. Det bombade andra gången jag körde det. Men det riktigt intressanta var – för mig som älskar den typen av humor – att då Schyffert själv körde det i sin Var inte rädda så använde han den typen av humor ofta. På den föreställnig som jag var på så garavde väldigt få åt den humorn. Kanske är det så att den inte är så utbredd? Jag vet inte. Upp till er att tycka till om ni vill i kommentatorsfälten.

Men OK! Broder Tuch. Jag drar hela rutinen för Niklas innan som tycker den är okej men fortfarande behöver jag pausera. Anledningen till att jag inte pauserar är enkel: jag är rädd att de inte ska skratta och därför slippa få uppleva det. Ni hör hur sjukt det låter? Som stå uppare är man helt skyldig att ta det här. Garvar de inte så ok. Vidare. Men du måste ge dem en chans att smälta. AMK var ju på mig redan i mars om det här. Det har varit mitt problem varje gång jag gjort något offentligt – eller privat – framträdande. Nu jobbar jag med det.

Anledningen till att jag inte möter publikens ögon är – för att jag är rädd att de inte ska se glada ut (se ovan för kommentar kring detta). Jag är alltså sjukt feg. Att ställa sig på scen och låta oberörd går fint. Att möta det jag verkar oberörd inför – inte en chans. Det här är ungefär som att säga att man inte är rädd för en tiger och sen springa allt vad man kan åt andra hållet. Då jag filmade mitt tredje gigg så såg jag hur mycket jag hade problem med det här (det som ligger uppe på Standupkollektivet på Facebook /det om Fi och riksdagsvalet) är en av de mer lyckade delarna där jag möter publiken men det gör jag för att jag märker att de börjar garva.

Men Broder Tuch alltså. Efter några hyfsade komiker är det då dags för min tur. Den här publiken är betydligt yngre och kanske mer mottaglig för porrkraften i Astrid Lindgrens karaktärer. Det var de. Hjälpeligen. Men åter igen hade jag tappat kontakten med publiken visuellt. Inte så märkligt för man såg dem inte från scen beroende på strålkastarna.

Samma sak här. Jag körde på utan att tänka. Utan att ta in publiken. Som ett snälltåg. Men det gick bättre. Efter mig körde en mer etablerad komiker som skämtade om att knulla sjuttonåringar. Det här var fyndigt men jag kände direkt att det inte var min bana. Det födde en idé. Det fick mig också att långt senare inse att porrkraften i Astrid lindgren rutinen är alldeles för låg för några som knappt kan karaktärerna i Astrid Lindgren – än mindre blir upprörda över att Skalle-Pär knullar med Krösa-Maja. De vill ha pedofilsex med djur! De är för unga. Och där föddes något.

 

Skapa en ny webbplats på WordPress.com
Kom igång